Nya ögon att se med..
Alla bär vi på nått, en hemlighet av nått slag om ni så vill. Min hemlighet som jag egentligen inte är nån hemlighet eftersom den är väldigt svår att dölja. Men nu syns den inte mer, bara när jag böjer mig ner och man ser min ryggrad, små ärr här och där. Ärr från alla situps på badrumsgolvet i smyg. Men de ärren har jag kommit över, tänker inte på dem mer. De kännslomässiga ärren sitter djupare och kommer altid att finnas där. Att vara en föredetting, en ätande anorektiker som vissa kallar det är svårt. Undrar ibland om jag någonsin kommer att ha normalt förhållande till mat och träning. Hur det i såna fall kommer att påverka min framtida familj.
Blev sjuk när jag var ca 13-14 år. Var sjuk i anoerxian i fem år, vägde, minns inte hur lite jag vägde men runt 30 kg var det när jag hade nått totala botten av helvetet.
Anorexi är en välfärdssjukdom, men det är en sjukdom som jag inte skulle önska min värsta fiende för den tar över dig, du blir ingen längre förutom sjukdomen. Din nya identited blir "Anorexin". Hej mitt namn är Anorexi, vad heter du. En snutt ironi i det allvarliga.
Varför skiver jag om det här egentligen, för det är inte en del av mig längre. inte lika mycket som det var för några år sen. Ser mig själv idag som helt frisk. Äter vad jag vill och när jag vill, men sen tränar jag också väldigt ofta så det blir mycket mat som ska ner i min lilla mage.
Träningen har nu blivit en stor del av min vardag. Tränar ca 5-6 dagar i veckan och jag har mina magrutor och min vältränadekropp. Borde jag inte vara nöjd kan man tycka? Nej, och det är det som skrämemr mig. Blir arg på mig själv när jag inte kan se mig i spegeln och bara se en fin tjej som borde vara stolt över sig själv och sin kropp. Men det kanske inte är nått att gråta över, är ju en välfärdsjukdom som egentligen är ganska egoistiks, eller? Får jag ha ångest fortfarande, är det okej? Vet inte.
Skriver det här mest för min egen skulle, inte för ni ska döma mig eller ge mig det svar jag söker, om det svaret nu finns. Får leta i papperskorgen efter det, tada!
Nej, hade bara en sån där dag då man känner sig större än alla andra och alla är finare är Jennifer. Ibland önska jag att jag hade andra ögon att se med. Men jag jobbar på det. Inte att hitta andra ögon utan min självkännsla, med det kanske var underförstått!
Anorexian kommer alltid att vara en del av mig men inte hela mig, den är inte mig längre.
Skönt att få det ur huvudet. Ska krypa ner i sängen nu för imorgon blir det hårdträning med Veronica och sen ska vi bara schlllapppa!
Ta vara på er, du är unik och fin som du är. Det någon annan eller något hjärnspöke säger, kan fuck of!
Puss//Jennifer
Blev sjuk när jag var ca 13-14 år. Var sjuk i anoerxian i fem år, vägde, minns inte hur lite jag vägde men runt 30 kg var det när jag hade nått totala botten av helvetet.
Anorexi är en välfärdssjukdom, men det är en sjukdom som jag inte skulle önska min värsta fiende för den tar över dig, du blir ingen längre förutom sjukdomen. Din nya identited blir "Anorexin". Hej mitt namn är Anorexi, vad heter du. En snutt ironi i det allvarliga.
Varför skiver jag om det här egentligen, för det är inte en del av mig längre. inte lika mycket som det var för några år sen. Ser mig själv idag som helt frisk. Äter vad jag vill och när jag vill, men sen tränar jag också väldigt ofta så det blir mycket mat som ska ner i min lilla mage.
Träningen har nu blivit en stor del av min vardag. Tränar ca 5-6 dagar i veckan och jag har mina magrutor och min vältränadekropp. Borde jag inte vara nöjd kan man tycka? Nej, och det är det som skrämemr mig. Blir arg på mig själv när jag inte kan se mig i spegeln och bara se en fin tjej som borde vara stolt över sig själv och sin kropp. Men det kanske inte är nått att gråta över, är ju en välfärdsjukdom som egentligen är ganska egoistiks, eller? Får jag ha ångest fortfarande, är det okej? Vet inte.
Skriver det här mest för min egen skulle, inte för ni ska döma mig eller ge mig det svar jag söker, om det svaret nu finns. Får leta i papperskorgen efter det, tada!
Nej, hade bara en sån där dag då man känner sig större än alla andra och alla är finare är Jennifer. Ibland önska jag att jag hade andra ögon att se med. Men jag jobbar på det. Inte att hitta andra ögon utan min självkännsla, med det kanske var underförstått!
Anorexian kommer alltid att vara en del av mig men inte hela mig, den är inte mig längre.
Skönt att få det ur huvudet. Ska krypa ner i sängen nu för imorgon blir det hårdträning med Veronica och sen ska vi bara schlllapppa!
Ta vara på er, du är unik och fin som du är. Det någon annan eller något hjärnspöke säger, kan fuck of!
Puss//Jennifer
Kommentarer
Trackback
